Skarvar, permanenta anslutningar eller kopplingar kan bilda en fiber-till-fiber-anslutning, som skiljer sig från att plugga in och kan kopplas bort och återanslutas. Med utvecklingen av applikationsområden är typerna av fiberoptiska kontakter olika. Olika kontakttyper har olika egenskaper, fördelar, nackdelar och prestandaparametrar. Men alla kontakter innehåller fyra grundkomponenter.
(1) Optisk kabel: Den optiska kabeln är installerad på kontaktkroppen. Dess funktion är ingångspunkten för den optiska fibern. I allmänhet installeras ett dragavlastningsskydd på skarven mellan den optiska kabeln och kontaktkroppen, vilket kan ge ytterligare styrka för skarven.
(2) Stift: Den optiska fibern är installerad i en lång tunnväggig cylinder, och stiftet fungerar som fiberinriktningsmekanismen. Tappen borras i mitten med en diameter något större än fiberbeklädnadens diameter. Änden av fiberoptiken är placerad i änden av stiftet. I allmänhet är stiftet av metall eller keramik, men det kan också vara plast.
(3) Anslutningsenhet: De flesta fiberoptiska kontakter använder inte den vanliga hanstrukturen i elektroniska anslutningar. Strukturen som används är en positioneringshylsa för att para ihop kontakter. Liknande enheter kan installeras på fiberoptiska sändare och mottagare, och dessa enheter kan paras ihop med en kontakt. Dessa enheter är också kända som genomgående skottadaptrar.
(4) Anslutningskropp: Även känd som kopplingshuset, anslutningskroppen rymmer stiften. Vanligtvis är anslutningskroppen gjord av metall eller plast, inklusive ett eller flera monteringsarbetsstycken som kan hålla den optiska fibern på plats. De specifika detaljerna för dessa kontaktkroppsenheter varierar beroende på kontaktens modell, men svetsning och/eller flänsning används vanligtvis för att installera förstärkningskomponenter och fiberoptiska kabelmantlar på kontaktkroppen. Stiftet sträcker sig och passerar över anslutningsdonskroppen för att koppla in bindningsanordningen.